16:39
solen värmer fortfarande nacken men vindarna har blivit kalla. lustigt att ha höst när det egentligen ska vara vår. regnet forsar ner ibland så att det överröstar musiken på restaurangen där jag jobbar och jag får prata med högre röst. men sedan så tittar solen fram igen, sådär så att man inte vet vilket humör man ska vara på.
jag ramlade igår och skrapade upp knät och gjorde hål i byxorna. det var precis som när man var liten och grät och fick ha plåster, fast nu skrattade jag bara upp emot a's förvånade ansikte och natthimlen. inget plåster har jag heller, sånt behövs inte när man är stor och ensam på andra sidan jorden.
vi pratar om vad vi saknar där hemma, om mammor och pappor, stränder och skogar och alla andra favorit-människor och favorit-platser. sen så berättar vi om svåra saker också, sånt som vi vill glömma, och det gör så himla ont i mitt hjärta att höra historierna.
jag försöker komma ihåg vem jag var innan jag kom hit, och försöker komma på vem jag vill vara. men det är svårt, så jag bara är. och det är nog bra nog.
