tongariro crossing
det var näst sista dagen i taupo och jag, grace, victor, wali och luca vaknade tidigt, tidigt för att åka med bussen till tongariro crossing. kvällen innan hade vi köpt massvis med bröd och pålägg och kände oss redo för en sex timmar lång vandring. det var den första dagen på en vecka som leden var öppen, och solen sken uppmuntrande på vägen dit.
exalterade och glada
dock förändrades vädret efter någon timme och vinden blev fruktansvärt ihärdig och vi kunde knappt urskilja stigen framför oss och panikade lite. timme efter timme passerade, vi pausade och åt milky way, längtade tills det hela var över.
men så småningom kom vi över till södra sidan och molnen lättade. jag blev återigen kär i nya zeeland och livet. var så himla lycklig!
utmattade men sorgfria
och sen var det bara att fortsätta neråt, beundra utsikten och vara stolta.
och en liten uppdatering: någon har hackat mitt hotmail-konto, så bli inte oroliga om jag inte svarar på ett tag, mamma och pappa! ser också ut som att jag är hemlös tre dagar i februari pga ett fullbokat hostel, men det löser sig nog.
nu ska jag dö i sängen.
tongariro crossing was definitely one of the best experiences in new zealand. i've never been so challenged, while feeling so grateful.
